Gösta Singstrands Blogg

Det här inlägget gjorde jag för några år sedan. Vem kunde tro att det är än mer aktuellt idag?

2013.03.07

Bokrecension

Flykten från läger 14

Blaine Harden
Norstedts

Hörde idag på radion att Nordkorea nu hotar med en förebyggande  kärnvapenattack efter att ha genomfört sin tredje provsprängning. Antagligen är USA det tänkta målet i attacken. Bedömare tror ändå inte att Nordkorea i dagsläget har missiler som både kan bära atombomben och nå USA, men det kanske bara är en tidsfråga när.

Av en slump har jag precis läst färdigt boken Flykten från läger 14 av journalisten Blaine Harden. Jag citerar framsidan:
”En berättelse som saknar motstycke, varje sida i denna bok bär trovärdighetens prägel” (Barbara Dermick, författare).

Vi tycker att nazisternas arbetsläger, koncentrationsläger, under andra världskriget var fruktansvärda. Men de pågick ändå bara några få år. Hur många vet att Nordkorea haft sådana läger i femtiotalet år, och har det fortfarande än idag?
Boken är unik. Den handlar om en ung människa, född i läger 14, och vars liv var förutbestämt att avlutas efter ett liv som livstidsslav i lägret. Men han lyckades fly. Ingen annan i hans situation har lyckats tidigare.

Vill man få fler fakta om det slutna landet Nordkorea, som är högaktuellt i dessa dagar är denna bok utmärkt. Vi hoppas att hoten om en förebyggande kärnvapenattack bara är politisk retorik. Efter att ha läst boken som avslöjar närmast fasansfull behandling av sina egna landsmän kan man befara att de inte drar sig för en ännu mer fasansfull behandling av sina fiender (USA).
Bara en varning, citat: ”Känsliga läsare bör varnas för att berättelsen är skoningslös i sin skildring av smärta och förtvivlan” (The Guardian).

————————————–

2013.06.06

Bokrecension

Morjärvmannen och Säpo

Karin Eriksson
Hjalmarson & Högberg

Skolavslutning. Solsken. Varmt ute. I kyrkan där avslutningen hålls är det däremot
behagligt svalt.
Som nyinflyttad känner jag mig lite främmande. Föräldern som sitter bredvid mig i kyrkbänken frågar vems pappa jag är, och hon pekar på barnen vid koret som förbereder sig för psalmsång.- Jaha, säger hon, och tittar mig rakt i ansiktet. -du är Johans pappa. Då är det ni som köpt Björkhaga.
– Ja, svarar jag.
– Björkhaga gick för 450.000 kr.
– VA?
– Björkhaga såldes för 450.000 kr.
– Nej, nej, det är inte sant, invände jag.
– Jo, det är sant, envisades hon, -det vet jag.
– Jamen, eftersom det var jag som köpte huset borde jag väl veta att jag att jag gav 380.000 kr. Så du har fel.
– Inte alls, sa hon. Men nu vände hon blicken mot koret och behöll den där under återstoden av skolavslutningen.

Fortsätt läsa →

2013.04.10

Inlägget ingår i serien MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Efter uppväxten i Jämtland och Medelpad var jag några år till sjöss. Om den tiden har jag beskrivit ganska utförligt, se länken till höger, Till sjöss!
För många var några år på sjön en tid av äventyr jämfört med  sjömän nuförtiden. Då samlade man på sig erfarenheter och fick kanske en vidgad livssyn som inte var alla förunnad. Numera är sjöpassen korta med regelbundna semestrar iland, ett liv som lättare kan inkludera ett familjeliv.
Några förblir sjön trogen livet ut. Men många, även jag, insåg så småningom att det inte är något normalt liv. Man försakar mycket. Jag hade bestämt mig för att investera pengarna som jag sparat (på tankbåtar kan man spara, liggetiden i hamn är mycket kort) ihop till något vettigt. Det blev utbildning. Teknis i Borås åren 1967-1969.

Våren 1969.
Helt inställd på att efter avslutad utbildning tvingas flytta till Västerås och ”göra motstånd” på Asea,  Borås var ju en utpräglad textilstad.
Arbetsförmedlaren som besökte skolan inför examen informerade om att det var stor efterfrågan på mejerister. Mejerister?

Vi skulle få omskolningsbidrag om vi sökte mejeristutbildning.
Han blev inte populär. Vi var snart klara som ingenjörer på tele svagström. En klasskamrat räckte upp handen och frågade:
– För ungefär två år sedan övertalade arbetsförmedlingen mig att omskola mig från ambulansförare till ingenjör inom el. När jag nu är klar tycker ni att jag ska bli mejerist. Kan vi inte hoppa över det där med mejerist och du redan nu talar om för mig vad du kommer att rekommendera mig nästa gång vi ses?
Arbetsförmedlaren framme vid katedern blev pionröd i ansiktet och hela klassen skrattade. Mannen avslutade informationen med att välkomna oss till AF på Österlånggatan där vi skulle få använda AF:s telefoner hur mycket vi ville om vi ville ringa företag och söka jobb. Med andra ord: Vi skulle få göra arbetsförmedlarnas jobb också. På deras arbetsplats!

Examen på Sven Eriksonskolan, ”Teknis”, i Borås 1969.

Någon dag senare gick jag till AF och bad om att få låna en telefon som utlovats. Efter diskussioner i korridoren bland förmedlarna fick en tjänsteman motvilligt lämna sitt rum. Jag satte mig vid hans skrivbord och ringde några samtal samtidigt som han stod utanför i korridoren och blängde irriterat på mig.
Det var första och sista gången i mitt liv jag besökte arbetsförmedlingen.

Någon dag senare slog nämligen ödet till.
I Borås Tidning annonserades ’Televerket söker teleingenjör, gärna nyexaminerad”. -Gärna nyexaminerad… jo, det stod faktiskt så. Otroligt!
Jag  rusade till telekontoret på Pansargatan i södra änden av stan med tidningen under armen. Lade annonsen på personalchef Åke Hiltons skrivbord och sa att jag skulle ha jobbet.
Det fanns naturligtvis fler sökande, fick jag veta.
Efter en anställningsintervju blev det väntan på besked.

För ovanlighetens skull tog jag en joggingrunda runt Kyperedssjön tidigt en söndagsmorgon. Jag var ensam i elljusspåret men mötte efter halva sträckan en annan joggare. Det var personalchefen på Televerket. Vi stirrade på varandra några ögonblick, sen sa han:
– Jasså, Singstrand sköter hälsan också.
I det ögonblicket förstod jag att jag skulle bli ”telefonare” .

Min blivande fru mötte jag i Brämhult när jag hyrde rum hos Fru Algers på Källgatan inför skolstarten två år tidigare. Mia som läste till förskollärare hyrde också rum hos fru Algers.
Pingsten 1969 gifte vi oss i Bosjökloster i Skåne. Hon fick jobb på Parkgårdens daghem i Borås, jag på Televerket. Vi flyttade till en lägenhet på Hässleholmen.

Februari 1971 föddes Johan efter många försök. Det var först när vi gett upp hoppet och hade skaffat den vita katten Liselotte som Mia blev gravid. Typisk psykisk blockering, tyckte läkarna som menade att fenomenet var vanligt. -Tänk på annat, så löser det sig, löd deras råd.  Faktiskt fungerade det rådet perfekt för oss.
Samma höst frågade en kollega till mig som samtidigt blivit anställd om jag ville köpa tomt i Kinna. Han hade bokat en och det fanns även en ledig till mig.
– Jag har inga pengar att köpa hus för sa jag, men han förklarade att inte behöver man ha det. – Det går att låna till allt om man kan ordna borgenärer.
Mias faster Ingeborg i Svalöv skrev på. Den tjugoförsta november 1971 levererades det fabriksfärdiga huset från fabriken. Första december samma år flyttade vi in i vårt eget hus i Kinna.
Här kan man verkligen tala om nyckelfärdig leverans.

På några få år hade jag blivit stadgad: Utbildning till ett liv på land, fast anställning,fru, barn och villa.
Jösses!

Functurahuset (Årets Hus 1970) kom på fyra lastbilar den 21 nov 1971. Skruvades ihop, el mm kopplades på vinden mellan sektionerna,  utomhus lite täckplåtar och stuprännor. Den 1 dec samma år, dvs efter 10 dar, flyttade vi in. Rekord?

Huset var komplett med överlägsen värmeteknik. Källaren var helt oinredd med drivis och snö som låg kvar. Där planerade vi att själva göra två uthyrningsrum, bastu, hobbyrum. Det tog några år innan det blev klart.

Det här är sista inlägget i En Halvfinnes Memoarer. Mellan 1962 och 1967 var jag på sjön, och om den tiden har jag utförligt skrivit om separat. Du hittar länken Till Sjöss! till höger under SIDOR.
I skrivande stund (april 2017) har jag inga direkta planer på att skriva vidare på memoarerna. Men vem vet.

————————————

2013.03.05

Inlägget ingår i serien MIN KRÖNIKA, se  under SIDOR till höger.

Genom kommunens försorg hade jag fått börja realskolan i Ånge. Eftersom vi hade dåligt ställt betalade den mina skolböcker som jag fick hämta ut på bokhandeln. På lördagarna, femdagarsveckan var ännu inte införd, gick jag till rektorn och kvitterade ut fem kronor i veckopeng. Det var alltid pinsamt och jag såg noga till att ingen skolkamrat såg mig när jag gick dit.

Mamma fortsatte att ge oss stryk när hon tyckte att det behövdes. Jag har funderat på varför hon slog oss, men jag tror det var det enda maktmedel som fungerade för att tukta oss. Den gamla mannens varning i Boltjärn hade hon tagit på fullt allvar. Hon var fortfarande starkast fysiskt sett men mentalt var vi minst lika tjuriga som hon. Hon gick över till ny teknik. Istället för björkris fick vi stryk med en ny grön mattpiska av plast. Folke och jag hatade den mattpiskan så infernaliskt att jag lyckades lirka in den i en liten springa vid taket i förstugan så den ramlade ner i en mellanvägg. Där ligger den än idag.

Agan slutade när realskrivningarna närmade sig. Jag hade blivit fysiskt starkare än hon. Dessutom sa jag ifrån att hädanefter måste jag ha studiero, annars blir det ingen realexamen. Hotet tog skruv. Att ta realen var något stort för vår släkt på den tiden. Mamma längtade efter den dag då hon kunde säga att hennes son tagit realexamen.

Planerna för min egen framtid började ta form. Att jag skulle bli telegrafist var självklar, men frågan var hur. I en tidning annonserades att örlogsflottan sökte ungdomar till en lång rad yrken, bland annat telegrafister. Minimiåldern var sexton år och det hade jag nyss fyllt. Årets antagningar visade sig redan vara gjorda, så jag skulle ändå bli tvungen vänta ett år.
Arvid tyckte inte jag skulle vara ledsen. Han föreslog istället att om jag nu var så intresserad av sjön, varför inte gå ut några månader och prova på. När han sa att undre gränsen för att gå till sjöss var femton år, blev jag eld och lågor. Men han tillade att då måste målsman godkänna först, det vill säga min mamma.
En kväll när hon var på ovanligt gott humör tog Arvid och jag upp ämnet.
– Aldrig i livet, sa mamma.
– Det är klart att grabbarna ska få gå till sjöss om  dom vill det, tyckte Arvid – och dessutom så ger livet där en väldigt bra uppfostran fortsatte han, skrattade glatt och slog sig på knäna.
Mamma blev nervös och jag såg hur hon tvekade, men svarade till slut ja. Arvid hade verkligen gått hem hos vår lilla familj med sitt trygga sätt och goda omdöme. Men det här ämnet hade verkligen satt hennes tillit till Arvid på ett svårt prov.

Arvid, Ruth och lillsyrran.

Realskrivningarna var över och jag hade klarat mig. Examensdagen firade vi i vår lilla stuga och det kom några gratulanter. En okänd kvinna kom också. Hon satte sig bland de andra vid köksbordet och gjorde anteckningar i ett block. Jag märkte henne knappast. Mamma berättade senare att den okända var från kommunen och skulle kontrollera att Arvid inte bodde hos oss. Mamma hade nämligen socialbidrag. Hon tyckte att det var en synnerligen olämplig dag att kontrollera sådant på.

Gäster vid kaffebordet

Realexamen

Livet lekte.
Jag köpte ett kastspö, några fiskedrag och tog tåget direkt till moster Ada i Mattmar på min första semester. Kopplade av och kände mig fri.
Ada och jag satt som i gamla tider vid köksbordet på Norrgård, småpratade och läste veckotidningar. Pelargoniorna i fönstret doftade som de skulle och utsikten över fjällen var densamma. Men ute på gården hade allt krympt lite. Rönnbärsträden i bersån där jag brukade klättra var mindre, likaså källarbacken bakom gammalstugan. Men det var nog jag som hade vuxit.
Ada var också lite förändrad. Jag tyckte att hon pratade alldeles för mycket om sitt barnbarn Bernt och Ulf, en pojke från södra Sverige och som brukade vara sommarbarn på Norrgård. Jag kände först ett stygn av svartsjuka, det var ju mig hon skulle koncentrera sig på. Jag förstod ändå när jag tänkte efter att Ada hade ett stort hjärta och att fler än bara jag rymdes där.

Nere vid vassruggarna i bäcken som rann ut i Mattmartjärnen gjorde jag en dag några kast med kastspöt. Ingenting hände. Jag kastade några gånger till. Plötsligt exploderade vattnet framför mig i en kaskad, spöet böjde sig så våldsamt nedåt att det gick av på mitten med ett brak. Veven till rullen lossnade och flög i en vid båge och hamnade någonstans i vassen.När vattenytan lugnade sig flöt linan där utan drag. Det var den största fisk jag någonsin inte fått. Det var säkert Mattmartjärnens största gammalgädda som förstörde spöet och snodde draget.

Nästa avsnitt

——————————————-

2013.02.25

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Strax öster om Ånge vid Ljungans ström, som senare skulle bli torrlagd på grund av ett kraftverksbygge, bodde Arvid på sina föräldrars gård i den ena av två mindre stugor. De låg på var sin sida om huvudbyggnaden som hyrdes ut till en främmande familj. Arvid hade hört talas om att vi var husvilla. Ruth och Arvid hade mötts en gång i Ange när hon varit pa bio, så de kände varandra flyktigt.
Vi fick akut hyra den andra lilla stugan som mer fungerade som uthus.

Arvid var en gladlynt, stabil och kraftig karl efter många år som skogsarbetare, sjöman och banarbetare. Dessutom var han ogift. Vi pojkar tyckte direkt om honom. Han hade ett bullrande skratt och berättade gärna för oss om sina äventyr. När kylan satte in till hösten gick vi gärna tvärs över gården in till honom. Han tyckte om rejäl värme och eldade i stugans vedkamin så att den blev röd.
–  Titta ska ni få se hur man eldar med frusen ved. Men det gäller att ha riktig brasa och fullt drag, sa han och stoppade in vedklampar fulla av is och snö genom luckan. Som eldare på ångfartyg i unga år visste han knepen hur  man fick ut maximal värme av bränslet. Hans säng bredvid kaminen var nerlegad och såg mer ut som en liggande halvmåne. Men i den fanns fällar, täcken och kuddar som Folke och jag gärna bäddade ner oss i och somnade gott medan Arvid eldade och pratade på.

Arvid

Hildur och Axel i Ensillre hade också hört att vi var husvilla. De tyckte  synd om oss, de kom överens med mamma om att bygga en splitter ny stuga åt oss på sin mark. De lovade att skriva gåvobrev på marken närmast huset. Tomten och huset skulle bli vårt när vi månadsvis betalat av bygget som skulle kosta ungefär åttatusen kronor.
När den lilla kåken stod färdigbyggd flyttade vi tillbaka till Ensillre, men nu till ”vårt eget”. Visserligen var det inte mycket större än det i Boltjärn, men allt luktade nytt.
Som tidigare fick vi hämta vatten och gå på dass på Hildurs och Axels gård. Dasset låg i bortre änden av deras gårdsplan. Mamma var noga med att vi inte skulle använda deras papper. ’Vi fick riva av en bit från vår egen rulle hemma i köket när det var dags. Så sprang man skrikande tvärs över gårdsplanen framför Hildur och Axels köksfönster med dassflaggan fladdrande högt över huvudet. På så sätt fick vi snart tillåtelse att ha egen toarulle på dasset. Men det var inte lika roligt.

Arvid kom då och då och hälsade på. Marken närmast den nya stugan var stenig skogsmark, så det fanns mycket att göra.
Han och mamma hade börjat sällskapa så smått. En sommar byggde han ett uthus med vedbod och torrdass. Ett par tomma dynamitlådor i trä som vi hade släpat hem från kraftverksbygget kom nu bra till pass som latrintunnor. Eget dass, inte så dumt.

Vår nybyggda stuga. Syrran leker med en grannpojke.

En dag stod vår riktige far Olavi i dörröppningen, helt utan  förvarning. Mamma stelnade till och frågade vad han ville. Han var på väg till Finland och skulle bara säga hej innan han for. Med sig hade han två främmande män.
Mötet blev kort. Jag har bara en ögonblicksbild av att han stod i dörren en kort stund. Situationen var spänd. Inga kramar, inget mer prat. Så var han borta.

Året innan var mamma med om en annan olustig episod som hon höll hemlig under alla år därefter. Folke och jag lekte vid ett gammalt bilvrak bakom ett uthus på Hildur och Axels gård. Mamma hade stått och betraktat oss en bit därifrån, när två okända män kom fram bakom henne och viskade:
– Håll tyst, säg ingenting, men vi vill bara titta på dina pojkar. Mamma blev rädd, men de förklarade att de var poliser och hade fått i uppdrag att kontrollera om vi var ordentliga och skötsamma barn. De hade blivit utsända på grund av att mamma hade ansökt om svenskt medborgarskap för oss. För poliserna var detta ett rutinärende.
Tydligen hade vi uppfört oss till belåtenhet enligt myndigheternas normer för vi blev svenska medborgare i september 1956.

När Arvid berättade om sina eskapader, och då särskilt om sjömanslivet lyssnade jag noga och frågade ut honom ordentligt om detaljer. I början var han förvånad, men flinade klurigt när han fick veta  att mitt drömyrke var telegrafist till sjöss.
När vi hälsade på folk i grannskapet kollade jag alltid vilken sorts radio de hade. Fanns kortvåg satt jag och rattade och fantiserade om världen utanför som den så mystiskt förmedlade. På långvåg kunde man lyssna på telegrafisignaler i långsam takt så jag hann tyda dem. Det var radiofyrar för navigering, men det förstod jag inte då. Moster Karin och Nisse som bodde utanför Sundsvall hade en helt underbar radio med mängder av kortvågsband jag kunde frossa i.
I vår nybyggda stuga fanns en liten alkov i anslutning till köket. Där låg Folke och jag i en tvåvåningssäng. Ruth skrattade när hon upptäckte att jag monterat små lampor och batterier med små metallbleck som fickfungera som telegrafinycklar. På så sätt kunde vi blinktelegrafera till varandra och lära oss morsealfabetet. Men när mamma förstod vilka planer jag hade för framtiden om ett sjömansliv blev det blankt nej.

Nästa avsnitt
————————————-

2013.02.13

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se  under SIDOR till höger.

Efter att ha bott i Mattmar hos moster Ada och Kalle i flera år hade jag nu återförenats med mamma och min bror.
Mamma ställde alltid upp för oss och hon lät oss göra misstag. En sensommarkväll ville Folke och jag ut och speja. Äppeltjuvar hade varit i farten i grannarnas trädgårdar några kvällar. Vi ville gå ut i mörkret,  kanske lite för att utmana ödet och se vad som kunde hända. Vi träffade några andra barn i byn som också var ute i samma ärende. Men att palla äpplen var helt främmande för oss. Det måste ha varit andra från en grannby som varit framme.

Under sommaren hade vi och lekkamraterna i byn timrat en koja med brutet tak av vissna smågranar nere vid bäcken bakom byn, och lagt mycket arbete på att dreva mellanrummen med mossa och inreda riktigt snyggt. Där hade vi hållit till på fritiden. Men en dag var kojan plundrad, vräkt på ände och sönderslagen. Ingen från vår by skulle kunna göra något sådant. Nu anade vi att samma missdådare var i farten igen som äppeltjuvar.
Vi stod och pratade i mörkret intill staketet till en villaträdgård på bygatan när något mörkt kom rusande mot oss.
– Nu har jag er! skrek en röst.
Vi kände igen den. Det var bonden Hugo Persson, vår hyresvärd, som  kom ångande mot oss.
Situationen var overklig. Hugo var allmänt känd som en toffelhjälte under sin finska fru Helen. Hon höll stenhårt regemente på Hugos gård. Styvbarnen Ragny och Ragnar fick sällan leka med oss, de hade alltid sina sysslor att sköta. Hugo var däremot timid, lågmäld och körde en Vauxhall Victor som var ett något udda bilmärke. Men nu kom han rusande mot oss som en furie, skrek och flaxade med armarna.
Vi barn skingrades skräckslagna åt alla håll. Folke och jag sprang bygatan ner i full karriär och ut på en äng med Hugo tätt bakom. Folke sprang först och vek av mot vänster snett mot vår stuga.
När Hugo precis skulle fånga in mig upptäckte jag en åkerharv rakt framför i det höga gräset. Jag gjorde ett jättehopp över, men Hugo föll. Det blev dödstyst bakom mig.
Uppskakade berättade vi för mamma vad som hänt när vi kom hem. Hon trodde oss inte när vi sa att vi visst inte pallat frukt. Hon tyckte att vi fick oss en läxa.
Det var enda gången vi pojkar blev misstänkta för ofog i byn. Men det blev aldrig några efterräkningar.

Mina lekkamrater i Boltjärn. Bilden togs när tvillingarna Ragny och Ragnar fyllde 13 år. Fr. vänster bak: Rolf Löfgen, Bobo och Margareta Leander och Ragny kristoffersson. Under tvillingarna (?) Monika och Maud), Gösta (dvs jag) och troligen Ragnar Kristoffersson halvskymd. Främre raden okända namn men flickan är Bobos och margaretas lillasyster. Min lillebror Folke skymtar längst ut till höger om jag ser rätt.

Här en bild till från samma tillfälle, men en saknas.

Vid byns utkant byggdes ett nytt kraftverk. Man dämde upp Ljungan, schaktade en ny djup kanal och ändrade älvens flöde. Den lilla tjärnen som hörde till byn försvann. På den hade vi åkt skridskor vintertid. Istället fick vi en spännande kanal att bada i sommartid.
Åke, en äldre kamrat, hade byggt en flotte och förankrat den mitt ute i kanalen där djupet var åtta meter. Avundsjuka satt vi småungar vid kanalens branta stenlagda kant och såg på när de äldre ungdomarna simmade ut till flotten, dök och hade roligt. Någon kom på att vi småttingar kunde kränga på oss luftfyllda innerslangar till cykelhjul som ett kors över bröstet så vi också kunde sprattla ut i kanalen. Successivt släppte vi ut luften och lärde oss på så sätt att simma.
Självklart vågade vi inte berätta för mamma vad vi höll på med, men hon svimmade nästan när hon på omvägar fick höra vad som pågick. Men då hade vi redan lärt oss simma, så vi fick fortsätta bada i kanalen.

I februari 1958 fick vi en lillasyster. Glädjen stod högt i tak. Folke och jag lekte doktor med munskydd och klädnypa för näsan när vi skötte om och bytte på det lilla knytet som låg på strykbrädan som fick vara skötbord.

Men förhållandet mellan Ole och Ruth var inte bra. Det blev allt sämre. De kunde ryka ihop och slåss medan vi pojkar försökte gå emellan. Vid ett tillfälle slängde Ole i raseri min skivspelare i väggen så den gick i småbitar. Jag hade fått skivspelaren av honom.
Jag hade två skivor. Den ena var en barnskiva med Kalle Anka och Musse Pigg. Den andra var Rock Around the Clock med Bill Hailey. Den senare hade jag spelat så mycket att Folke tyckte att det var bra att skivspelaren blev sönderslagen. Jag däremot blev mycket ledsen, sopade ihop bitarna av skivspelaren och gömde dem som en liten skatt under en stor sten i skogen.

En dag kom några män från kommunen och meddelade att vi barn skulle få nytt hem hos andra. Mamma totalvägrade. Hon hade ingen tanke på att släppa sina barn ifrån sig.
Situationen blev kritisk men den löste sig ändå på ett oväntat sätt. Ole hade stått bredvid och bara lyssnat hela tiden. Han gick in i stugan, packade några väskor och följde med i bilen när den åkte iväg.
Krisen var över, men ett nytt dök genast upp. Vi blev uppsagda från stugan därför att den hade följt med Oles avtal med Hugo markägaren. Och nu var Ole borta.
Mamma hade en gång tidigare varit med om att mannen i hennes liv försvunnit. Men den här gången gick det nog som hon ville, även om det var till priset av att vi blev hemlösa.

Nästa avsnitt

—————————————–

2013.02.05

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

En vårdag år 1954. Jag var 8 år och skulle börja tredje klass till hösten. Ada tog mig i sin famn och frågade om jag längtade mycket efter min mamma och lillebror. Frågan förvånade mig lite, hon hade aldrig ställt den frågan förr. Tonfallet blev också lite annorlunda när hon frågade en gång till:
– Men n0g längtar du väl ibland efter dem? Kanske ofta till och med?
I det ögonblicket kände jag att jag nog faktiskt borde längta efter dem. Det låg liksom i luften. Jag nickade. Mitt liv hade hittills varit att bo hos Ada och Kalle. Men jag litade på Ada. Nu var frågan ställd och jag:började fundera. Vi bestämde tillsammans att jag skulle flytta till mamma och Folke.

Något år innan hade Kerstin tagitt med mig på tåget från Mattmar till EnsilIre för att hälsa på hos mamma och Folke några dagar. Mamma var hushållerska hos Ture som var blind och ensamstående. De bodde i en liten stuga med ett rum och kök i skogen i utkanten av byn. På norrsidan huset låg ett litet förfallet uthus som inrymde ved, verktyg, höns och några kalkoner. Vatten hämtades i hinkar från en kallkälla längre in i skogen med hjälp av ett ok över axlarna.
Jag fick hjälpa till med vattenhämtningen och lite av varje. En lätt syssla var att ligga på marken, spana upp i skyn och varna rör hökar som kunde slå till när som helst när hönsen gick fritt ute på gården. Kalkonerna var inhägnade, men man fick passa sig så de inte gav en ett tjuvnyp om man stod för nära stängslet.
Livet här var helt annorlunda. Adas och Kalles lugn fanns inte här. Nej, gjorde man något dumt fick man minsann veta det. Kerstin blev förskräckt när jag åkte på dask med en toffel efter att ha gjort något tokigt. Kerstin har aldrig glömt den händelsen.

Som förberedelse rör min flyttning sade Ruth upp sig hos den blinde mannen och flyttade till ett rum hos grannarna Hildur och Axel. Ruth hade-fått jobb som baderska på Hallsta skola i grannbyn fredagskvällar och lördag. Inkomsten var 100 kr i månaden.

Ruth berättar att samma dag som jag flyttade dit rymde jag till skogs. Jag ville tillbaka till Ada.
– Visst tår du det, sa mamma, men fortsatte:
– Gör du det får du aldrig se din mamma och bror mer.
Jag stannade.
När mamma berättar detta i husbilen på västkusten en vacker sommardag 2006 förklarar hon att orden var de enda vapen hon hade att sätta emot. Själv minns jag inget av händelsen.

Nu bodde vi alltså tre personer i ett enda litet rum på cirka femton kvadratmeter. Rummet bestod av en vedspis, vedlår, en liten bänk, ett köksbord och en soffa. Med ryggstödet uppfällt bildade den en säng, och under den kunde man dra fram ännu  en att fälla upp. På nätterna låg Folke och jag skavfötters i den ena, och morsan i den andra.
Jag började i tredje klass på Hallsta skola, och Folke i första.

Lönen som baderska gick inte att leva på. Ruth investerade i en Knittax stickmaskin. Hon lärde sig sticka framför allt arbetssockor som hon sålde till grannar. Till oss kunde hon sticka en hel tröja bara på något dygn. Men oväsendet från stickmaskinen var inte roligt. Hon hade den på köksbordet när hon arbetade, och snett under låg vi pojkar och försökte sova när hon ibland höll på långt in på nätterna.

Jag föll snart in i det nya levnadssättet, som mer liknade att åka berg- och dalbana. Oftast hade vi väldigt roligt tillsammans. Mamma var ung och hade leksinnet kvar. Men det hände att vi pojkar fick gå ut i skogen och själva välja ut björkris som vi skulle tå stryk med när vi gjort något ofog. Det var stryk på bara stjärten med byxorna neddragna, liggande över mammas knän. En dag när hon hade tvättat och hängt ut den på strecket upptäckte vi att tvätten hade frusit och var stel. Det gick alltså utmärkt att kasta handdukarna och annan tvätt som tefat i luften. När det var dags för bestraffning kom pojken på gården, vår något yngre lekkamrat, och som också varit med i leken, och ville hjälpa mamma att slå oss med riset. Men det fick han inte.

Livet som ensamstående mamma var tuff. Friare kom då och då och ville ha sällskap. Ett sätt att försöka vinna Ruths hjärta var via oss pojkar. Vi ville också att det skulle bli något, vi saknade en far. De flesta var oförargljga och vänliga. En man kom en vinterkväll åkandes på en spark. På den hade han bundit fast en drickaback. Han åkte ut i stort sett med huvudet före när Ruth upptäckte att backen var full med pilsner.

Så kom Ole. Han var från Tromsö och skogshuggare. Han hade fått jobb i skogen åt en bonde i Boltjärn några kilometer från Ensillre. I avtalet ingick en liten stuga med ett rum och kök. Dit flyttade vi alla fyra så småningom,

Äntligen började livet bli något sånär normalt. Boltjärn kryllade av barn i vår ålder och vi fick många lekkamrater.
En dag strax efter att vi flyttat till byn fick mamma en liten diskret vaming från en gammal farbror i byn.
-Se till att du fostrar dina pojkar ordentligt. Om någonting otrevligt skulle hända i byn kan du vara säker på att de kommer att få skulden.
Mamma förstod, Visserligen talade mamma, Folke och jag svenska men vi hade finskt efternamn. Dessutom var hon frånskild och bodde ihop med en norrman.
Synnerligen misstänkt i en liten by långt ute på landsbygden. Men vi pojkar visste inget om varningen. Vi spelade fotboll, hoppade höjd, lekte kurragömma,byggde kojor i skogen och mycket annat.

En glad tid i Boltjärn. Jag och brorsan fjärde och femte från höger.

Fortsättning

——————————-

2013.01.26

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Det var helt naturligt för mig att bo hos Kalle och Ada. När vi ritade farsdagskort i skolan ville jag skriva Till Kalle, men fröken sa att det skulle stå Till Far. Och så fick det bli. Men jag tyckte inte det kändes rätt. Det var ju Kalle som skulle få kortet.
Olavi, min far, hade ändå inte helt försvunnit. Första minnet av honom var när han kom till Norrgård och gav mig ett dragspel, ett litet durspel. Han var mer som en snäll farbror som gav mig en present.

 Kerstin hade fått en lillasyster, Nancy. Tillsammans uppträdde Nancy och jag på Stenhammaren på en barnfest. Hon sjöng Blinka Lilla Stjärna samtidigt som jag spelade Gubben Noa. Succén var given. Dagen efter stod i Östersunds-Posten att en liten finsk pojke spelat på ett stort dragspel. Officiella framträdanden undanbad jag mig därefter.

En sommardag hörde jag någon försiktigt ropa mitt namn från bygatan, bakom en berså’. Min pappa, Olavi! Han kom ibland åkandes på en motorcykel Svalan och hälsade på. Nu frågade han om jag ville åka med på en tur.
Han hade börjat om på nytt med en kvinna som hette Maja. Med henne hade han ett litet jordbruk i Alsen, någon mil mot Östersund till. Dit åkte vi.
Jag minns inte så mycket av händelsen mer än att vi badade bastu och att han var väldigt glad att se mig. I bastun fick jag smaka på en kapsyl vodka. Oj, vad spännande. Morbror Kalle drack aldrig något starkare än en pilsner, och då endast när hästhandlaren kom på besök.
Om det var samma kväll eller dagen efter, jag minns inte vilket, kom polisen och hämtade mig. Jag fick åka polisbil tillbaka till Mattmar.
Så här efteråt förstår jag hur förtvivlade Ada och Kalle måste-ha varit när jag plötsligt bara försvann från gården. Men då var episoden bara spännande och rolig för mig. Men varför frågade inte Olavi Ada eller Kalle om att få ta med mig på en åktur? Skulle han i så fall ha fått ett nej?

Jag sitter på Olavis motorcykel Svalan

Min riktiga mamma Ruth kom säkert och hälsade på flera gånger under de år jag bodde i Mattmar, men jag kommer ihåg bara ett tillfälle. Den gången satt vi ensamma en stund, bara hon och jag, i det lilla vardagsrummet. I hennes knä frågade jag om jag fick se hennes bröst och känna på dem. Hon skrattade till något förvånad, men visst fick jag det. Hon var ju min riktiga mamma, och jag tyckte väl att jag hade mina rättigheter. Att fråga Ada om en sådan sak var fullständigt otänkbar.
Min lillebror Folke var också med vid detta besök, men honom såg jag inte mycket av och brydde mig inte heller. Så fort han kom på tal hos vuxna fick jag alltid höra hur mörkhårig och vacker pojke han var med så långa charmiga ögonfransar. Istället gick jag för att leka med min bästa kamrat Anny i granngården.   Först hittade jag henne inte, men föräldrarna sa att hon nog var i sin lekstuga. Jag fann henne därinne vid fönstret intill det lilla bordet och såg lite konstig ut. Hon ville inte leka med mig. Efter en liten stund prasslade det till under en papplåda i ett hörn och Folke kröp ut.
Jag har aldrig förlåtit honom för att han med sitt mörka hår och sina långa ögonfransar stal min bästa kompis som jag nog var lite betuttad i. Det var en av de få gånger jag blivit riktigt svartsjuk.

Dagarna och kvällarna kunde bli långa i Norrland på landsbygden. speciellt för barn när snöoväder eller köld satte stopp för att vara utomhus. På radion fanns bara Barnens Brevlåda med Sven Jerring på torsdagskvällarna.
Ada tyckte om att lösa korsord och läsa veckotidningar, speciellt Allers. När hon märkte att jag var sysslolös tog hon mig i famn och läste serier ur tidningen högt för mig. Hon berättade om hur bokstäver bildade ord och meningar. På så vis blev .jag läskunnig tidigt och fick börja skolan när jag var sex år.

När det var dags att börja gick jag stolt som en tupp själv över landsvägen till skolgården och in i skolan. Men i ett avseende var jag nog inte helt skolmogen ändå. Smilande människor i vita rockar mötte som skulle vaccinera barnen. Skräckslagen rusade jag hem och sökte skydd hos Ada. Hon följde mig tillbaka och såg till att det inte blev någon vaccination. Den skedde först året därefter, men då var det inga problem eftersom jag var beredd.
I övrigt gick skolgången i första och andra klass bra. Jag höll jämn takt med mina klasskamrater trots åldersskillnaden.

Nästa inlägg i serien

——————————————

2013.01.22

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Situationen för Ruth var allt annat än trevlig. Hon övertalades av sin mor och syskon att lämna bort mig till Ada, en av systrarna. Hon hade under flera år längtat efter att få ett barn till. Ruth tog mig bak på cykeln och trampade upp till Norrgård i Mattmar och lämnade över mig till Ada och Kalle.

Så här långt i Ruths berättelse märker jag att hon har svårt att få fram orden. Hon har haft dåligt samvete för detta i hela sitt liv men aldrig sagt något När hon nu ser min reaktion blir hon lättad och skiner upp. Vi hade suttit i husbilen hela eftermiddagen. Hon hade pratat oavbrutet till långt fram på kvällen. Vid niotiden körde jag hem henne till lägenheten inne i Kungsbacka. Jag sov i bilen utanför på parkeringen.
Morgonen efter åkte vi tillbaka till samma ställe i Åsa. Åt frukost, tittade ut över havet Jag frågade om än det ena, än det andra. Hon fick hela tiden prata till punkt Det var inte likt mej att kunna hålla igen truten på det viset när jag träffade henne.
Hon berättade också om annat senare i hennes liv som hon tyckte jag borde känna till. Men det kanske jag kommer tillbaka till senare.

Via Östersund flyttade Ruth och min lillebror till Bräcke i sydöstra Jämtland där hon tog anställning som hushållerska en kort tid. Därefter till EnsilIre utanför Ånge i Medelpad. Flera år senare skulle också jag flytta dit och återfoöenas med min mamma och bror.

Åter till Mattmar. Norrgård är en gammal släktgård från 1700-talet. Den ligger mitt i byn, mitt emot ”nya” skolan (numera loppmarknad). Utsikten är fantastisk. Rakt åt söder reser sig Oviksfållens toppar mot horisonten med en siluett som liknar en liggande kvinna på rygg (en av mina kusiner fick mej att inse detta faktum). I sydväst ligger Sylarna, och rakt åt väster Åreskutan.
Intill Mattmars kyrka ligger gamla kyrkstallar som nuförtiden inrymmer bl.a. turistinformation. På dess parkeringsplats stannar ofta bilister och beundrar den hänförande utsikten mot Oviksfjällen i söder.

I denna vackra by fick jag mina första minnen här i livet, och med en trygg tid hos moster Ada och Kalle. De bodde i det vackra  gamla kulturminnesmärkta  och rosamålade huset med en stor välkomnande trappa i mitten med en lägenhet på ömse sidor. Den västra hyrdes av familjen Eriksson. Familjen höll sig mest för sig själv. Ada gillade inte att jag gick in till familjen, men någon enstaka gång smet jag in till dem och fick en skiva steppost.

I den östra flygeln bodde jag hos Ada och Kalle och deras dotter Kerstin, dvs. min kusin. På första våningen fanns ett kök med vedspis. Bakom den en trång garderob som för det mesta var varm. Där luktade alltid svett och skog. Kalle torkade sina kläder där. Under vedspisen fanns ett litet utrymme inte större än att en katt och jag kunde ligga där. Förutom köket fanns ett litet vardagsrum och skafferi.

En n mycket brant och svängd trappa gick från hallen mellan lägenheterna och upp till vinden.. Från vindshallen mot öster låg vårt sovrum. Mot norr låg Kerstins rum och åt väster ett stort oisolerat förrådsutrymme, Där fanns många gamla saker, bland annat ett par enormt tunga och gamla träskidor med knoppar på skidspetsarna. Med dem åkte jag över åkrarna vintertid fram och tillbaka på dagarna tills det blev mörkt. Kalle och Ada tyckte att jag var en envis liten finne. Jag gav mig aldrig, skulle bara åka mer och mer. Skidåkningen måste ha gett mig god kondition, för när jag några år senare började skolan vann jag lätt skidtävlingarna, men då med vanliga barnskidor.

Kalle spelade fiol på fritiden när han inte skötte gården. När han övade uppe på vinden på kvällarna kunde  han spela Hjärtats Saga för mig tills jag somnade.
Kalle var mycket fåordig. För det mesta var han tyst. Men när det gällde fiolspel och trav, då kunde han hålla låda.Jag fick följa med till travbanan i Östersund en gång, men det var inget for mig. Nej, det var genom musiken vi mest fick kontakt När han kämpade med trioler förstod jag inte vad han menade riktigt, men vi nynnade takten och skrattade tillsammans.
Ibland kom flera spelmän till Norrgård och tränade med Kalle. En var riksspelman, Erik Nilsson, som spelade klarinett. Han blev min stora idol. Hans egna vallåtar är vida kända i spelmanskretsar.
En gång fick jag en blecktlöjt av en farbror, jag vill minnas han hette Åkerström. Flöjten blev mitt första instrument.

Ada uppfostrade mig kärleksfullt och gav mig all uppmärksamhet. Men hon höll inte hemligt att jag hade en riktig mamma och pappa. Jag kallade Ada för Ada, och Kalle för Kalle. Om jag var ohyfsad eller bråkig var Kalle alltid tyst, men Ada kunde bli rejält sur på mig. Men det brukade gå fort över.
Torrdasset som var hopbyggt med ladugården vette rakt mot skolan på andra sidan vägen. När jag blev så stor att jag kunde gå dit själv lät jag dassdörren stå på vid gavel. När jag var färdig skrek jag med all min kraft: -Ada, kom å toschk mäl (Ada! kom och torka mig!)
Mitt skrikande hördes naturligtvis på skolgården. Ada tyckte det var pinsamt när hon på omvägar fick höra att alla på skolan visste när jag behövde torkas. Hon lärde mig snabbt att sköta mig själv.

Norrgård, Mattmar. Ladugården och skolan till höger i bild.
Akvarell av Bo Wiktorsson (del av).

Nästa inlägg i serien

———————————————

2013-01.18

Inlägget ingår i MIN KRÖNIKA, se under SIDOR till höger.

Ruth lättar sitt hjärta för mig om den svåra tiden som avslutar hennes och Olavis korta äktenskap.

En gång fick Olavi brev hemifrån Finland. Hans mor Selma ville att han skulle skicka ett paket surrogatkaffe. Det var svåra tider i vårt östra grannland.
Min mor var påhittig. Eftersom hon inte hade några egna pengar handlade hon i Bystedts affär riktigt kaffe, garn och synålar på krita. Hon visste att riktigt kaffe aldrig skulle komma fram med vanlig post.
För att lura eventuella postplundrare preparerade hon därför kaffepaketen så att surrogatkaffe hamnade underst och överst i tunna lager, med riktigt kaffe mellan. Nålarna virade hon omsorgsfullt in i ett garnnystan och skickade iväg alltihop.
Selma skickade så småningom ett tackbrev där hon skrev att hon hade bjudit in grannfruarna på sekoriakaffe. Sensationen var ett faktum när paketet innehöll äkta grejor. Selma tackade överlycklig för paketet.
Olavi betalade aldrig räkningen för varorna. Pengar fick hon själv skaffa fram senare trots att det var hans mamma som fått paketet.

Olavi berättade i ljusa stunder en del om sitt tidigare liv. Efter att de förlovat sig låg han ofta i hennes famn på nätterna, gnydde och var orolig när han sov. Detta lugnade successivt ner sig. När de gift sig slog det åt andra hållet. Han blev hård mot henne.

Olavi var ytterst förtegen om vad han hade varit med om i kriget. Några detaljer berättade han i alla fall. Han föraktade de svenska frivilliga som deltog på Finlands sida i kriget men berättade aldrig varför han tyckte så..
En händelse fick hon dyrt och heligt lova att aldrig berätta för någon människa. Olavi hade ett kraftigt ärr i ansiktet, och han hade berättat för alla som ville lyssna att det var en krigsskada. Det var inte sant. Han erkände för Ruth att han blivit biten i ansiktet av en häst när han var ung pojke. Olavi grät när han nu till sist berättade sanningen (anm.: Olavis stamkort som jag rekvirerat för några år sedan från Krigsarkivet i Helsingfors visar att han hade ärret redan vid mönstringen).
Olavi grät däremot inte när han berättade om ett övergrepp han varit med om i kriget. Han och några andra soldater hade fångat in en flicka från trakten där de uppehöll sig. Mamma hade svårt att förstå, han hade berättat allt detaljerat och på ett sätt som mer liknade en lustig episod. Han verkade inte alls bry sig om hur det hade gått för flickan.

När mamma en dag besökte barnmorskan i Mörsil med min nyfödde bror, beklagade barnmorskan min mamma med att det var synd att hemmet nu auktionerades ut. Ruth såg ut som ett levande frågetecken.
Det visade sig att Olavi hade ställt till auktion på deras gemensamma bohag bakom mammas rygg. När hon kom hem var lägenheten tom.
Olavi hade stuckit.

Nästa inlägg i serien

————————————-